cheap jordan shoescheap jordan shoescheap jordan shoessac longchamp pas cher

Metoden



Rydaholmsmetoden

Beskrivning av en metod, som eliminerar det primära problemet.
Carl-Erik Petterson

Automatiseringen är nyckeln. 
Genom att träna grundfunktionerna i språket kan man nå automaticitet till en sådan nivå att man hinner med i läsprocessen.

Martin Ingvar


Bakgrund

Efter att i många år  arbetat med elever med lässvårigheter och deltagit i ett antal fortbildningar och föreläsningar, har jag utvecklat ett arbetssätt och en metodik som, så långt möjligt är, undanröjer elevernas problem med den automatiserade kodningen vilket definitionsmässigt är elevernas primära problem vid Dyslexi.

Som huvudinspiratörer till min metod vill jag nämna, Witting, Madison och Martin Ingvar.

När det gäller lösningar på Dyslexiproblemet tycker jag det är mycket tunnsått med genomtänkta metoder, däremot är det gott om tips och idéer som ofta går på tvärs mot varandra. Den enda som hittills presenterat en genomtänkt metodik är Maja Witting.

Det talas mycket om att man ska ringa in problemen. När jag har gjort det genom åren har jag funnit att jag till slut hamnat på en identisk problembild hos i stort sett alla elever med lässvårigheter.
Sneglar man då åt definitionerna på Dyslexi stämmer de in på de här eleverna. Vad som däremot varierar är styrkan eller graden av svårighet, medan problemet är identiskt. Med detta synsätt får andelen elever med Dyslexi betydligt högre siffror än de som brukar anges. Istället för 5-10 % som brukar nämnas definierar jag 13-15 %. Naturligtvis är mina referensramar begränsade, men jag undrar om skolan jag arbetar på avviker så mycket från landet i sin helhet. Dyslexibegreppet i sig är ett problem då det ju är en medicinsk term och diagnos endast bör sättas av medicinsk personal. Trots detta har Dyslexi för mig blivit en avvikelse av inte särskilt märkvärdig natur som med rätt metodik, och uthållighet, kan undanröjas.

Metoden jag tillämpar vill jag beskriva i följande tre avsnitt med avseende på definition, metodik och utvärdering.

Definition

Om jag börjar med Diskrepansdefinitionen så är faran att i den ligger en tanke om begåvningen. Kunskapen om Dyslexi är kanske så stor idag att risken att elever med Dyslexi avfärdas som lågbegåvade är liten. Däremot har jag funnit att invandrarelever med Dyslexi får sina problem förklarade som språksvårigheter, vilket blir helt galet.
När det gäller Lundberg-Höijen finns det inte så mycket att kommentera. Möjligtvis skulle det vara skillnaden mellan läsning och stavning. Man måste veta att stavningsproblemen är svårare att komma till rätta med än läsningen, och man bör veta vad man prioriterar.

Slutligen då Martin Ingvar.

”Bristande parallellitet i hjärnans närverk”.
Kontentan av hans resonemang, som jag tolkat honom, är att man bara kan ha en tanke i huvudet åt gången. Antingen koncentrerar man sig på innehållet, eller på kodningen. Det går inte att göra båda sakerna samtidigt. Hans andra tes var att man kan endast lära sig det man redan kan. (Platons inlärningsparadox)
Dessa påståenden från Martin Ingvar har gjort att jag har  renodlat min pedagogik utifrån detta. Som hans definition säger, är det något med att hjärnornas olika områden inte samverkar. Eleverna har lärt sig bokstäverna och ljuden, läsriktning och principer mm.
Vad vi aldrig kan lära dem är att automatisera kodningen. Det är kanske så att 10-15 % av eleverna inte automatiskt har den förmågan och inte följer den utveckling som de övriga 85-90 %. Varje bokstavskombination utlöser en respons. Detta sker automatiskt och utan medvetet agerande. De som behärskar läsning registrerar hela tiden en mängd bokstavsretningar i form av t ex.  reklam utan att tänka på det.
Dyslektikern får däremot hela tiden koda sig igenom texten eller budskapet. Läsning definieras ju som kodning + förståelse, men är eleverna kvar i kodningsstadiet för länge förefaller det som om dom tröttnar. Vi vet att det enda som hjälper är läsning, men det väljer eleverna bort då de finner det för besvärligt och inte ”lönsamt”. Å andra sidan påstår jag att 75 % av tiden i grundskolan ägnas åt läsning, och då läsning som syftar till förståelse. I den nya pedagogiken, där eleverna själva söker kunskap oich läraren fungerar som handledare, blir läsningen det absolut dominerande redskapet.

Jag uppfattade således tre huvudbudskap hos Martin Ingvar.

1. Parallelliteten.
2. En sak i huvudet.
3. Man kan endast lära sig det man redan kan.

Hos elever som läser sakta, alltså kodar sig igenom texten, finner vi också dåliga värden på förståelsen. Sambandet är känt sen länge och behöver ingen vidare kommentar.

Problemställningen är således;

1. Hur får vi upp elevernas läshastighet?
2. Hur tränar vi deras automatiserade kodning?
3. Hur åtgärdar vi deras bristande parallellitet?.

Metodiken

Specialundervisningens uppgift;
Att påverka en hjärnprocess som ligger utanför viljans kontroll.

Förutsättningar:

1. Absolut, total koncentration
2. Utomordentligt enkelt material.
3. Inga felläsningar får förekomma.
4. Läsningen ska hela tiden provoceras.
5. Läsproblemet måste vara elevens.

Kommentar:

Uppgiften:

Man måste ha klart för sig som speciallärare att det inte går att ”lära ut” hur man automatiserar kodningen. Detta är en process som ligger helt inom eleven.
Däremot är det speciallärarens uppgift att redovisa problemställningen, att välja arbetssätt och se till att eleven anstränger sig till det yttersta.

1. Absolut total koncentration.

I grunden är detta ett Wittingtänkande. Eleven måste sitta mittemot läraren och så nära att de kan läsa i samma bok eller på samma läslista. Som jag kommer till i punkten 2 är materialet av en sådan art att det inte är någon svårighet för läraren att läsa upp och ned.

2. Utomordentligt enkelt material.

Eftersom det är automatiseringen som ska tränas måste materialet vara av en sådan art att eleven uppfattar att han/hon klarar att läsa det. Jag har funnit att läslistor med 2 bokstäver fungerar bäst. Eftersom ”riktiga ord” med 2 bokstäver är för få under ett arbete som kanske sträcker sig över flera år, är det nödvändigt att använda sig av nonsensord. I övrigt använder jag mig av läslistor av Gajbert och Nordlund .
Däremot läser vi aldrig löpande text.
Återigen, eleven måste uppfatta att han/hon klarar av läsningen. Det innebär att vi också läser läslistor med en bokstav. Naturligtvis är det så att är inte en bokstav automatiserad, vilket den inte är hos de barnen, så kan inte heller två bokstäver vara det.

3. Inga felläsningar får förekomma.

Naturligtvis läser eleven fel. Men det hänger ihop med punkt 1. Eleven måste anstränga sig till det yttersta för att det ska bli rätt.  Varje felläsning måste korrigeras omedelbart.

4. Läsningen ska hela tiden provoceras.

Detta innebär att eleven oupphörligt måste manas på. Eleven måste komma ifrån att koda sig igenom orden, eller om man så vill, börja automatisera kodningen.  Tidtagarur kan användas flitigt på delar av materialet.

5. Läsproblemet måste vara elevens.

Det har ofta förvånat mig hur långt ner i åldrarna, åk 1 el. 2 eleverna är fullt på det klara med att det finns ett problem med deras läsning och att det hos dom finns en vilja att göra något åt det. Utifrån betraktat kan den lästräning jag bedriver verka helt bedrövlig. Innehållslös och stressig. Men märkligt nog ör det populärt att gå till ”Calle” för att under 20 minuter läsa innehållsneutrala språkstrukturer. Det har naturligtvis att göra med att eleverna vet varför vi  jobbar så här och att de får läsa det de klarar av.

Man kan också sammanfatta mitt synsätt i 3 punkter.

1. Det enda som hjälper mot Dyslexi är läsning.
2. ”Läsning hjälper inte”.
3. I den metodik jag använder läser eleverna så intensivt det någonsin är möjligt under de 20 minuter de är hos mig.

Kommentar:

1. Det finns skäl att påpeka detta då det förekommer uppfattningar att det går exempelvis att dansa bort Dyslexi. Sen finns det antagligen ett stort antal personer som på egen hand lyckas komma till rätta med sina läsproblem någon gång i livet, samtidigt som det finns lika många eller fler som aldrig gör det.

2. Här menar jag läsning av löpande text. Som jag tidigare påpekat ägnas en mycket stor del av en grundskoleelevs vardag åt läsning. Ändå kommer den ena larmrapporten efter den andra om elevernas svaga läsförmåga. Man kan fundera över varför det är så här? Men det är antagligen så att elevernas försök att göra två saker samtidigt, koda sig igenom texten och samtidigt försöka förstå innehållet, resulterar i någon  systemkollaps.

3. Som jag beskrivit är det automatiseringen jag vill påverka. Min undervisning är uppdelad i 20 minuters pass. Yngre elever eller elever med stora svårigheter orkar inte denna intensivläsning så länge utan max 8-10 minuter. Mot den bokstavskombination jag sätter pennan, ska ett automatiskt svar utlösas och det måste ske utan att eleven behöver tänka. När eleven lyckas med det, när den automatiserade kodningen uppstått, när bristerna i parallelliteten eliminerats, då, men först då, förefaller det som eleverna börjar uppfatta läsning som lönsam.

Utvärdering

Screeningmässigt hittar vi de här eleverna med hjälp av ordkedjor. Det förvånade mig kanske i början hur konstant elevernas läshastighet är. Man kan upprepa samma ordkedja 3 till 4 gånger med ett par dagars mellanrum och man hamnar på samma resultat. Samma sak händer med H4 – H5. Jag har också fått ett mycket enkelt mätinstrument huruvida metodiken jag använder är efffektiv.

Ordkedjorna har den olägenheten att elever kan ”fastna” på kombinationer vilket då ger ett felaktigt värde.
Samma sak händer inte med H4 – H5. Jag uppfattar därför att det sistnämnda testet ger ett säkrare värde. H4 – H5 mäter elevernas kodningsförmåga efter ett antal faktorer såsom ålder, kön, höst eller vår osv. Skalan är alltså föränderlig precis som elevernas läsförmåga ska vara. Jag har satt testets lägsta värde för respektive åldersgrupp som den miniminivå dit alla elever ska nå . Jämfört med ordkedjor motsvarar det stanine 4-5.
Det har förvånat mig hur snabbt vissa elever når upp till den miniminivå jag satt. Den enda förklaringen på detta är ordet ytdyslexi.
Det betyder att två elever som i utgångsläget visar samma resultat kan i det ena fallet vara åtgärdat på två månader medan det i det andra fallet tar flera år.

Stavning och förståelse intresserar mig inte initialt. Som Lundberg/Höijens definition säger är stavningen svårare att komma till rätta med än läsningen, och det är i sig svårt nog. Vad sen gäller förståelsen ser jag den som en intellektuell och begåvningsmässig färdighet, denna förmåga har vi liten möjlighet att påverka.

Specialundervisningen kan se till att det tryckta ordet kommer in korrekt och utan svårighet i ”nätverket”, hur det sen behandlas där och vilka slutsatser som dras får man låta individen råda över.
Eleverna måste få det instrument som en säker och felfri läsning innebär.

Övrigt

Som det framgår av vad jag skrivit är påverkan av Wittingmetoden stor. Men detta är inte Wittingmetoden.
Det finns hos Witting ett resonemang kring felinlärning, varför man ska börja om med ominlärning hos Dyslektiker. Bland annat ska man ta bort all övrig läsning under den tid man arbetar med Wittingmetoden vilket kan sträcka sig över flera år.

Detta synsätt kan jag inte förstå.

Den automatiserade kodningen kan inte ”läras in” fel. Antingen har man denna färdighet eller så har man den inte. Elever som inte befäst denna färdighet kan naturligtvis falla tillbaka i resultat under ett sommarlov eller jullov. Är däremot färdigheten befäst, de har passerat gränsen till vad som betraktas som normal läshastighet, faller de inte tillbaka. Förutom denna huvudinvändning är Wittingmetoden för långsam. Trots detta anser jag Wittingmetoden vara den enda genomtänkta metod som finns tillgänglig.

Jag har också noterat att Maj-Gun Johanssons dataprogram i teoribakgrunden överensstämmer med mitt synsätt. Skillnaden skulle vara att jag sätter en pedagog framför eleven istället för en dataskärm. Min erfarenhet är att eleverna initialt är så fyllda av olust, ångest, ilska och rädsla att pedagogen måste vara med på varje stavelse som läses för att hjälpa och stödja.

Sedan tre år screeningstestas alla grundskoleelever från och med sexårsstarten i Värnamo kommun. Det har gjort det möjligt att följa elevernas under några år med avseende på de olika testresultaten.

Förskolan i Rydaholm arbetar enligt Bornholmsbodellen. Eleverna testas som sexåringar med ett modifierat SIH-test, i början och slutet av läsåret. I årskurs ett används Fonolek. Båda testen mäter den fonologiska/språkliga medvetenheten. Så vitt kan bedömas gör förskollärarna ett mycket bra arbete vad gäller de moment som ska tränas.

Problemet är att den språkliga medvetenheten och lässvårigheter av dyslektisk art förefaller vara två skilda saker.

Av vad jag kan förstå av siffrorna på Rydaholms skola är sambandet nära nog obefintligt.

Självklart är det så att hjälp bör sättas in omedelbart när man identifierat de här eleverna, slutet av årskurs ett eller början av åk. två.
Det förfaller enklare att komma till rätta med läsproblemet, enligt den definition jag använder, ju tidigare hjälpen sätts in. Kanske har det något med hjärnans plasticitet att göra.
Kontentan är således att denna inriktning på automatiseringen tycks ge resultat på samtliga elever som kommer i min väg.